Konäsa och potatisögon
Idag har jag och Jenny varit lediga och därmed tagit oss friheten att:
sola
bada
tvätta
hänga tvätt
vika tvätt
lagat omelett
köpa glass
jogga
handla
laga hokfilé och färskpotatis
titta på film
Men imorgon blir det jobb igen. 5 visningar (som tar 45 minuter vardera) + stå i försäljningen + städa. Every day. Men det är helt okej faktiskt, till och med ganska roligt ibland. Dock kan det bli segt i längden, och efter en hel dag är man helt slutkörd. Men det är sjukt skönt att man kan göra vad man vill sedan på kvällen och inte har en massa jävla skolarbete att tänka på. Man är så fridfull och stressfri här.
Man har kommit in i det hela nu. Visningarna går liksom på rutin. Men man råkar fortfarande snubbla på orden ibland. Och man säger fortfarade fel vid vissa tillfällen när man inte riktigt har huvudet med sig. Häromdagen till exempel. Då skulle jag säga att "här på skjutdörren kan ni se Karin avmålad. Carl brukade alltid säga att hon hade koögon och en liten potatisnäsa..." Istället sa jag "konäsa och potatisögon". Braaaa Ida. På en annan visning då jag skulle berätta om kakelugnen i förmaket råkade jag säga "det här huset byggdes 1737, och som ni ser är kakelugnen daterad 1754, den är alltså betydligt äldre än huset" Ja men det hänger ju verkligen ihop... inte. Skulle förstås säga att huset bygdes 1837. Jag var helt smörig i huvudet.
De senaste dagarna har det varit jättemycket folk. Man har nästan alltid fullbokade visningar med 18 turister på varje visning. Eftersom det går visningar var tionde minut blir det grymt mycket folk i huset och det blir nästan förstoppning när alla guider ska forsla sina turister mellan rummen... under midsommarafton var det dock väldigt lite folk. Under min första visning den dagen hade jag till exempel bara en turist med mig. Och det var inte bara det att det kändes sjukt fånigt att stå och guida bara en person. Han var dessutom dansk. Han verkade fatta det mesta av vad jag sa, men då han ställde frågor, och det gjorde han ofta, då fattade jag ingenting. Han fick fråga sin fråga ett antal gånger med olika menadsbygnader innan jag fattade vad han sa och kunde besvara hans fråga... Någon dag senare hade jag en visning med bara tre personer. Fine, tänkte jag, tills jag fick reda på att de var finska. En mamma och hennes två barn. Barnen fattade inte ett jota. Mamman fattade som tur var lite svenska och hon fick översätta lite åt sina barn emellanåt. I vilket fall kändes det som att prata med en vägg.
Oftast är det kul när folk ställer frågor för då blir det lite variation i visningarna, men ibland är det jobbigt. Till exempel om man inte vet svaret. Då ska man säga att man kan titta upp det efter visningen, och så får man gå och leta upp svaret i jättetjocka och jättestora pärmar där det är omöjligt att hitta. Ibland brukar jag fuska och chansa när jag svarar. Till exempel härom dagen frågade en kvinna om Carls konst som hängde i ateljén var äkta eller om den var utbytt till kopior. Jag svarade självsäkert att tyvärr var tavlorna utbytta och att orginaltavlorna hängde på olika museum runt om i Sverige. Dagen efter fick jag reda på att SJÄLVKLART var det orginaltavlor i huset... Pinsamt.
En annan lite lustig grej är att det är mer än tre personer som sagt att jag liknar Karin efter att de fått veta att jag är släkt till Carl och Karin... Hm. Skulle väl i så fall vara den där potatisnäsan...?
sola
bada
tvätta
hänga tvätt
vika tvätt
lagat omelett
köpa glass
jogga
handla
laga hokfilé och färskpotatis
titta på film
Men imorgon blir det jobb igen. 5 visningar (som tar 45 minuter vardera) + stå i försäljningen + städa. Every day. Men det är helt okej faktiskt, till och med ganska roligt ibland. Dock kan det bli segt i längden, och efter en hel dag är man helt slutkörd. Men det är sjukt skönt att man kan göra vad man vill sedan på kvällen och inte har en massa jävla skolarbete att tänka på. Man är så fridfull och stressfri här.
Man har kommit in i det hela nu. Visningarna går liksom på rutin. Men man råkar fortfarande snubbla på orden ibland. Och man säger fortfarade fel vid vissa tillfällen när man inte riktigt har huvudet med sig. Häromdagen till exempel. Då skulle jag säga att "här på skjutdörren kan ni se Karin avmålad. Carl brukade alltid säga att hon hade koögon och en liten potatisnäsa..." Istället sa jag "konäsa och potatisögon". Braaaa Ida. På en annan visning då jag skulle berätta om kakelugnen i förmaket råkade jag säga "det här huset byggdes 1737, och som ni ser är kakelugnen daterad 1754, den är alltså betydligt äldre än huset" Ja men det hänger ju verkligen ihop... inte. Skulle förstås säga att huset bygdes 1837. Jag var helt smörig i huvudet.
De senaste dagarna har det varit jättemycket folk. Man har nästan alltid fullbokade visningar med 18 turister på varje visning. Eftersom det går visningar var tionde minut blir det grymt mycket folk i huset och det blir nästan förstoppning när alla guider ska forsla sina turister mellan rummen... under midsommarafton var det dock väldigt lite folk. Under min första visning den dagen hade jag till exempel bara en turist med mig. Och det var inte bara det att det kändes sjukt fånigt att stå och guida bara en person. Han var dessutom dansk. Han verkade fatta det mesta av vad jag sa, men då han ställde frågor, och det gjorde han ofta, då fattade jag ingenting. Han fick fråga sin fråga ett antal gånger med olika menadsbygnader innan jag fattade vad han sa och kunde besvara hans fråga... Någon dag senare hade jag en visning med bara tre personer. Fine, tänkte jag, tills jag fick reda på att de var finska. En mamma och hennes två barn. Barnen fattade inte ett jota. Mamman fattade som tur var lite svenska och hon fick översätta lite åt sina barn emellanåt. I vilket fall kändes det som att prata med en vägg.
Oftast är det kul när folk ställer frågor för då blir det lite variation i visningarna, men ibland är det jobbigt. Till exempel om man inte vet svaret. Då ska man säga att man kan titta upp det efter visningen, och så får man gå och leta upp svaret i jättetjocka och jättestora pärmar där det är omöjligt att hitta. Ibland brukar jag fuska och chansa när jag svarar. Till exempel härom dagen frågade en kvinna om Carls konst som hängde i ateljén var äkta eller om den var utbytt till kopior. Jag svarade självsäkert att tyvärr var tavlorna utbytta och att orginaltavlorna hängde på olika museum runt om i Sverige. Dagen efter fick jag reda på att SJÄLVKLART var det orginaltavlor i huset... Pinsamt.
En annan lite lustig grej är att det är mer än tre personer som sagt att jag liknar Karin efter att de fått veta att jag är släkt till Carl och Karin... Hm. Skulle väl i så fall vara den där potatisnäsan...?
Kommentarer
Trackback
